Satansatansatan jag är så jävlajävla förbannad så jävlajävla less på alla jävla människor. Satan!!!!!!!!

Jag kan inte ta Opamox just nu, så måste försöka ta mig genom den här jävla fittförbannandet på egen hand. Lyssnar på Slayer och försöker kanalisera.

KAN INTE FOLK FÖRSTÅ ATT JAG ÄR SJUK

ATT JAG HAR EN LIVSLÅNG SJUKDOM

ATT DET INTE KOMMER "BLI BÄTTRE"

FITTAAAAAA

GE MIG LITE JÄVLA FÖRSTÅELSE OCH LITE JÄVLA SPACE OCH LITE JÄVLA STÖD OCH INTRESSE

VITTU.

Nu.

Ångesten är extra svår att hålla borta idag. Får kämpa aktivt. 

Men visst ser den ju trevlig ut, den här tillvaron.

På pappret är den ju det.

Själens spegel.

Fan anamma.

Fuck allt och alla.

Vittu.

Tappat gnistan.

Orkar inget, vill inget.

Finns så få att träffa,

borde träffa dem när de bjuder till.

Ångest över att jag inte.

Ångest över att jag skulle.

Vittu.

Går inte att vinna.

Hur slutar man "övertänka"?

Inte undra på att man är ensam.

Ingen jävla relation orkar jag hålla livet i.

nej men hej

Jag har försökt börja blogga flera gånger, men inte kommit igång.

Bestämmer nu att detta inte är ett försök - nu bloggar jag, helt enkelt.

Onsdag

Nuförtiden spelar veckodagar ingen roll, allt flyter i samma ström. 

Enda skillnaden är att vardagar känns bättre, tryggare än helger, för då är det mer rörelse. 

Man kan glida med i andra människors vardagslunk när man rör sig ute. Låtsas som att man är en del av den.

Gud, vad jag saknar den.

Vardagen.

Rutinerna.

I-landsproblemen.

Skulle ge mycket för att få ta någons plats i ekorrhjulet. 

Få känna ett sammanhang. 

Få ha 'vanliga' problem.

Såna problem som trots stundens bekymmerskänsla

GÅR att lösa.

Nå, nu är det onsdag. 

Onsdagmorgon den andra juli,

och det är kallt, inne.

Få se hur det är ute.